Covers
Direkt efter jag publicerat gårdagens lista om de sämsta coverlåtarna kände jag mig lite skamsen för att jag i princip skrivit fyra raka "sämst"-listor. Just covers är ett otacksamt projekt att ge sig på som musiker - för det görs så ofattbart mycket mer dåliga än bra coverlåtar. Men nu är det dags att vända på steken och pannkakan. Gott folk, låt mig presentera the bästa covers ever made:
5. John Cale eller Jeff Buckley eller Rufus Wainwright - Hallelujah (orig. Leonard Cohen, 1984)
Alla tre coverlåtarna är grymma, så det blir svårt att välja. Så jag gör inte det. Jeff Buckley la på gitarren, John Cale fick mig att tro mer på Cohens ord mer än när Cohen själv sjöng, och Rufus Wainwright fick Glastonbury att häpna när han tog med syrran Martha Wainwright ut på scenen och gjorde låten som en duett (kan också berott på att han sjöng iförd en morgonrock). Men sen är ju problemet det att Cohens original är snuskigt bra det med, så det är inte utan motvilja den här trion sätts på listan.
4. Sid Vicious - My Way (orig. Paul Anka, 1968)
Den här låten är på sätt och vis rätt cool. Och säg vad ni vill, men Sid gjorde den iallafall på sitt sätt.
3. The White Stripes - I Just Don't Know What To Do With Myself (orig. Tommy Hunt, 1962)
Den här är bättre än originalet på alla sätt och vis. Med en mörk underton och ett klimax som är ruskigt coolt. Och inte fan hade originalet en Kate Moss dansandes runt stången.
2. Jimi Hendrix - All Along The Watchtower (orig. Bob Dylan, 1967)
All heder åt Dylan - men Hendrix hörde direkt att låten hade potential. Och Dylan gillade själv låten så mycket att han började spela Hendrix version istället för sin egen på sina konserter.
1. Iron & Wine - Such Great Heights (orig. The Postal Service, 2003)
Iron & Wines inspelning av Such Great Heights är mycket långsammare än originalet, vilket gör att låttexten lämnar ett mycket djupare avtryck och intryck. Men jag är ändå lite kluven, och funderar på om jag tycker om låten så mycket bara för att det är just en cover, att jag inte alls hade tyckt att den var lika bra om jag inte hört Postal Services version först. Det är ju i kontrast till den som den här låten känns så avskalad och träffande.
/DN
5. John Cale eller Jeff Buckley eller Rufus Wainwright - Hallelujah (orig. Leonard Cohen, 1984)
Alla tre coverlåtarna är grymma, så det blir svårt att välja. Så jag gör inte det. Jeff Buckley la på gitarren, John Cale fick mig att tro mer på Cohens ord mer än när Cohen själv sjöng, och Rufus Wainwright fick Glastonbury att häpna när han tog med syrran Martha Wainwright ut på scenen och gjorde låten som en duett (kan också berott på att han sjöng iförd en morgonrock). Men sen är ju problemet det att Cohens original är snuskigt bra det med, så det är inte utan motvilja den här trion sätts på listan.
4. Sid Vicious - My Way (orig. Paul Anka, 1968)
Den här låten är på sätt och vis rätt cool. Och säg vad ni vill, men Sid gjorde den iallafall på sitt sätt.
3. The White Stripes - I Just Don't Know What To Do With Myself (orig. Tommy Hunt, 1962)
Den här är bättre än originalet på alla sätt och vis. Med en mörk underton och ett klimax som är ruskigt coolt. Och inte fan hade originalet en Kate Moss dansandes runt stången.
2. Jimi Hendrix - All Along The Watchtower (orig. Bob Dylan, 1967)
All heder åt Dylan - men Hendrix hörde direkt att låten hade potential. Och Dylan gillade själv låten så mycket att han började spela Hendrix version istället för sin egen på sina konserter.
1. Iron & Wine - Such Great Heights (orig. The Postal Service, 2003)
Iron & Wines inspelning av Such Great Heights är mycket långsammare än originalet, vilket gör att låttexten lämnar ett mycket djupare avtryck och intryck. Men jag är ändå lite kluven, och funderar på om jag tycker om låten så mycket bara för att det är just en cover, att jag inte alls hade tyckt att den var lika bra om jag inte hört Postal Services version först. Det är ju i kontrast till den som den här låten känns så avskalad och träffande.
/DN
Sämsta covers
I förrgår ställde Rolling Stone frågan för veckan till sina läsare (länk). Idag levererar jag mitt svar till er. För att inte göra det för lätt för mig ska jag inte spotta ur mig Miley Cyrus, Scarlett Johanson, Hillary Duff m.fl. som aldrig skulle kunna skapa nåt eget, utan försöka hålla mig till någorlunda riktiga musiker som ändå fått hittar med sina coverlåtar.
5. Okänd svensk artist - Everybody's Changing (orig. Keane)
Om jag fattat saken rätt är det en Idol-överlevare som spelat in låten, och den borde kanske därför hamnat i samma fack som Miley Cyrus. Så den är väl överflödig att nämna, men efter att ha plågats av den 4-5 ggr per dag hela sommaren på mix megapol (som jag måste lyssna på under arbetstid) känner jag att den måste nämnas och hatas. Tillför nåt nytt för fan.
4. t.A.T.u. - How Soon Is Now? (orig. The Smiths)
Om jag vore Morrissey hade jag grävt mig själv en grav att vända mig i.
3. Limp Bizkit - Behind Blue Eyes (orig. The Who)
Från ekot "I blame you you you you" till när de börjar bokstavera "discover L-I-M-P" är det här en riktig skithög. En stinkare.
2. Ronan Keating - Fairytale of New York (orig. The Pogues feat. Kirsty MacColl)
Helyllekillen Ronan Keating kände sig tvungen att softa ner den klassiska raden "you cheap lousy faggot" till "you're cheap and you're haggard", eftersom han inte ville väcka anstöt hos lyssnarna. Han misslyckades.
1. Madonna - American Pie (orig. Don McLean)
Man kan ju undra om det är medveten ironi att sjunga raden "the day the music died" när hon själv i samma sekund begår ett hänsynslöst mord på musiken. Inte fan sörjer hon "the american pie" - hon styckade upp texten så att den förlorade all sin mening. Madonna får be Kabbalahgudarna att förlåta henne för den här låten, för jag kommer inte göra det. Håll dig till att skriva metaforer om tjejer som träffar killar med stora kukar (Like a Virgin), det kan man iallafall skratta åt.
/DN
5. Okänd svensk artist - Everybody's Changing (orig. Keane)
Om jag fattat saken rätt är det en Idol-överlevare som spelat in låten, och den borde kanske därför hamnat i samma fack som Miley Cyrus. Så den är väl överflödig att nämna, men efter att ha plågats av den 4-5 ggr per dag hela sommaren på mix megapol (som jag måste lyssna på under arbetstid) känner jag att den måste nämnas och hatas. Tillför nåt nytt för fan.
4. t.A.T.u. - How Soon Is Now? (orig. The Smiths)
Om jag vore Morrissey hade jag grävt mig själv en grav att vända mig i.
3. Limp Bizkit - Behind Blue Eyes (orig. The Who)
Från ekot "I blame you you you you" till när de börjar bokstavera "discover L-I-M-P" är det här en riktig skithög. En stinkare.
2. Ronan Keating - Fairytale of New York (orig. The Pogues feat. Kirsty MacColl)
Helyllekillen Ronan Keating kände sig tvungen att softa ner den klassiska raden "you cheap lousy faggot" till "you're cheap and you're haggard", eftersom han inte ville väcka anstöt hos lyssnarna. Han misslyckades.
1. Madonna - American Pie (orig. Don McLean)
Man kan ju undra om det är medveten ironi att sjunga raden "the day the music died" när hon själv i samma sekund begår ett hänsynslöst mord på musiken. Inte fan sörjer hon "the american pie" - hon styckade upp texten så att den förlorade all sin mening. Madonna får be Kabbalahgudarna att förlåta henne för den här låten, för jag kommer inte göra det. Håll dig till att skriva metaforer om tjejer som träffar killar med stora kukar (Like a Virgin), det kan man iallafall skratta åt.
/DN
