Covers
Direkt efter jag publicerat gårdagens lista om de sämsta coverlåtarna kände jag mig lite skamsen för att jag i princip skrivit fyra raka "sämst"-listor. Just covers är ett otacksamt projekt att ge sig på som musiker - för det görs så ofattbart mycket mer dåliga än bra coverlåtar. Men nu är det dags att vända på steken och pannkakan. Gott folk, låt mig presentera the bästa covers ever made:
5. John Cale eller Jeff Buckley eller Rufus Wainwright - Hallelujah (orig. Leonard Cohen, 1984)
Alla tre coverlåtarna är grymma, så det blir svårt att välja. Så jag gör inte det. Jeff Buckley la på gitarren, John Cale fick mig att tro mer på Cohens ord mer än när Cohen själv sjöng, och Rufus Wainwright fick Glastonbury att häpna när han tog med syrran Martha Wainwright ut på scenen och gjorde låten som en duett (kan också berott på att han sjöng iförd en morgonrock). Men sen är ju problemet det att Cohens original är snuskigt bra det med, så det är inte utan motvilja den här trion sätts på listan.
4. Sid Vicious - My Way (orig. Paul Anka, 1968)
Den här låten är på sätt och vis rätt cool. Och säg vad ni vill, men Sid gjorde den iallafall på sitt sätt.
3. The White Stripes - I Just Don't Know What To Do With Myself (orig. Tommy Hunt, 1962)
Den här är bättre än originalet på alla sätt och vis. Med en mörk underton och ett klimax som är ruskigt coolt. Och inte fan hade originalet en Kate Moss dansandes runt stången.
2. Jimi Hendrix - All Along The Watchtower (orig. Bob Dylan, 1967)
All heder åt Dylan - men Hendrix hörde direkt att låten hade potential. Och Dylan gillade själv låten så mycket att han började spela Hendrix version istället för sin egen på sina konserter.
1. Iron & Wine - Such Great Heights (orig. The Postal Service, 2003)
Iron & Wines inspelning av Such Great Heights är mycket långsammare än originalet, vilket gör att låttexten lämnar ett mycket djupare avtryck och intryck. Men jag är ändå lite kluven, och funderar på om jag tycker om låten så mycket bara för att det är just en cover, att jag inte alls hade tyckt att den var lika bra om jag inte hört Postal Services version först. Det är ju i kontrast till den som den här låten känns så avskalad och träffande.
/DN
5. John Cale eller Jeff Buckley eller Rufus Wainwright - Hallelujah (orig. Leonard Cohen, 1984)
Alla tre coverlåtarna är grymma, så det blir svårt att välja. Så jag gör inte det. Jeff Buckley la på gitarren, John Cale fick mig att tro mer på Cohens ord mer än när Cohen själv sjöng, och Rufus Wainwright fick Glastonbury att häpna när han tog med syrran Martha Wainwright ut på scenen och gjorde låten som en duett (kan också berott på att han sjöng iförd en morgonrock). Men sen är ju problemet det att Cohens original är snuskigt bra det med, så det är inte utan motvilja den här trion sätts på listan.
4. Sid Vicious - My Way (orig. Paul Anka, 1968)
Den här låten är på sätt och vis rätt cool. Och säg vad ni vill, men Sid gjorde den iallafall på sitt sätt.
3. The White Stripes - I Just Don't Know What To Do With Myself (orig. Tommy Hunt, 1962)
Den här är bättre än originalet på alla sätt och vis. Med en mörk underton och ett klimax som är ruskigt coolt. Och inte fan hade originalet en Kate Moss dansandes runt stången.
2. Jimi Hendrix - All Along The Watchtower (orig. Bob Dylan, 1967)
All heder åt Dylan - men Hendrix hörde direkt att låten hade potential. Och Dylan gillade själv låten så mycket att han började spela Hendrix version istället för sin egen på sina konserter.
1. Iron & Wine - Such Great Heights (orig. The Postal Service, 2003)
Iron & Wines inspelning av Such Great Heights är mycket långsammare än originalet, vilket gör att låttexten lämnar ett mycket djupare avtryck och intryck. Men jag är ändå lite kluven, och funderar på om jag tycker om låten så mycket bara för att det är just en cover, att jag inte alls hade tyckt att den var lika bra om jag inte hört Postal Services version först. Det är ju i kontrast till den som den här låten känns så avskalad och träffande.
/DN
Kommentarer
Trackback
