Under avdelning överskattade filmer finns det mycket att klaga på. Och klaga är ju kul, så jag har satt ihop en lista över de sämsta av de så kallade bästa.



5. Shakespeare in Love
De kunde ha valt Fear and Loathing in Las Vegas, Rushmore, American History X eller Pianisten. De kunde ha valt någon av krigsfilmerna Rädda Menige Ryan eller Den Tunna Röda Linjen. Shakespeare in Love är (om möjligt) ännu tråkigare än den låter, och Gwyneth Paltrow ser mer ut som en anka än nånsin förr. 'Nuff said.
Min Oscar för 1998 års bästa film går till: American History X

4. Rocky
Visst, det finns sämre filmer än Rocky. Och vem gillar inte att heja på en underdog. Men det är löjligt att kalla den för den bästa filmen som nånsin gjorts, eller att ens ta med den i en diskussion om den bästa filmen anno 1976. Jag kan tänka mig att kora Rocky till den klyschigaste filmen nånsin.
Min Oscar för 1976 års bästa film går till: Taxi Driver

3. The Lord of the Rings: The Return of the King
Det är väl inte jättesvårt att omvandla en av historiens mest populära böcker till en film för den stora ungdomsmassan med en sån budget som Peter Jackson hade. Filmen har ju några feta svärdfighter, men det är inget man inte har sett hundra gånger förut. Vid sidan av stridsscenerna så är det här en helt ihålig film utan intressanta karaktärer eller någon bra dialog överhuvudtaget. Tack till den ena dvärgen för ditt fula ansiktsuttryck när du rynkar på ögonbrynen i 3 timmar. Tack till Liv Tyler för de minnesvärda orden ”blahabla love always and forever love blablöh”.
Min Oscar för 2003 års bästa film går till: Mystic River

2. Braveheart
Nomineringarna det här året är ju ett skämt: Braveheart, tätt följd av grisfilmen Babe, tätt följd av rymdrullen Apollo 13, som utklassade två andra filmer man aldrig hört talas om. Jag kan ingenting om Skottlands historia, men jag kan bara anta att Braveheart vann fem Oscars pga filmens politiska laddning. För som film har den inte mycket. Under filmens klimax när Mel Gibson reste sig och skrek ”FREEEEEDOOOOM” ville jag också resa mig upp och skrika – av ångest och själslig plåga.
Min Oscar för 1995 års bästa film går till: The Usual Suspects

1. Titanic
Från det irriterande soundtracket till den klyschiga romansen är det här en riktig pooper.
"Åh snälla rädda mig från isberget". Åh snälla håll käften. Nej, nu sänker vi det här skeppet. För gott.
Min Oscar för 1997 års bästa film går till: Good Will Hunting

/DN

Ett nytt inslag på Top V lanseras idag. En lista där båda författarna signerar och alltså gemensamt utarbetar. Den har föranletts av kompromisser, raseriutbrott, tårar, försoningar och skratt. Men äntligen är den klar. Stora namn har petats ut och listan är förstås subjektivt skriven. Genier som David Lynch har därför utelämnats. Top V ger er: de bästa filmregissörerna.

5. Christopher Nolan
Med en förhållandevis kort karriär är Nolan kanske lite oväntad på listan. Men vi vill be er sänka ögonbrynen och stänga munnen. Han har tagit 2000-talet med storm och gjort actionfilmer som faktiskt kräver att man tänker lite. Det är omöjligt att kolla på Inception utan att efteråt börja diskutera om det du såg verkligen hände. Och långt innan det blev uttjatat med en twist i slutet, så gjorde han baklängesfilmen Memento med twisten i början (men med aha-upplevelsen i slutet). Och när han tog sig an Batman, så gick han in djupare på karaktärerna än någon annan gjort tidigare och resultatet blev så mycket mer än bara en actionfilm om en serietidning.
Bästa regi: Memento



4. Bröderna Coen
Joel och Ethan Coens filmer är inte för alla. De har en ganska märklig mörk humor som hänger över deras filmer (de flesta är komedier). Coens filmer är väldigt konstiga, roliga, tragiska, briljanta och framförallt väldigt olika. På 90-talet regisserade de Fargo som vann en massa oscars, och The Big Lebowski som inte vann någonting men har blivit en kultklassiker. På senare år gjorde de No Country For Old Men, och då sprutade det oscars igen. Direkt efter kom deras svar (en ny pucko-film) i och med Burn After Reading.
Bästa regi: No Country For Old Men



3. Wes Anderson
Allt han rör blir kult. Många säger att hans filmer är konstiga bara för konstighetens skull, men han gör originella filmer som berör. Han gör inga blockbusterfilmer för den stora massan, utan han gör filmer med karaktärer som verkar verkliga och som gör val som man tror på och avslutas med en låt som man känner att ”ja, där satt den”.
Bästa regi: The Darjeeling Limited



2. Quentin Tarantino
Tarantino måste ju vara en riktig bionörd. Hans filmer är fyllda av referenser till egna och andras filmer. Det märks i de långa dialogerna, de perfekta soundtracken och den fiffiga rekvisitan. Ta som exempel sättet Tarantino driver med Steve Buscemis ovilja i Reservoir Dogs att dricksa, genom att i Pulp Fiction låta honom spela en servitör. Det är de här småsakerna som gör det – Tarantinos egen passion för film får oss att bli passionerade för hans filmer.
Bästa regi: Pulp Fiction



1. Stanley Kubrick
En av de sakerna som petar fram Kubrick till förstaplatsen var hans förmåga att bemästra alla typer av genrer. Hans mästerverk sträcker sig från The Shinings skräck till Dr. Strangeloves satir till 2001: A Space Odysseys sci-fi till Full Metal Jackets antikrigsfilm till The Killings kriminaldrama. Han lät aldrig kontroverser stå i vägen för en bra historia, och kanske är det därför han aldrig vann någon oscar och kanske är det därför A Clockwork Orange än idag är förbjuden att visas i Storbritannien.
Bästa regi: A Clockwork Orange



/AL & DN

Som en planerad uppföljare till min lista om krigsfilmer från Hollywood, släpper jag nu fram de icke-amerikanska filmerna.

5. Vinterkriget (orig Talvisota, 1989)
Vänta dig inte någon lättsam underhållning till fredagsmyset. Nej, under 3,5 långa timmar ryms mest skildringar om meningslös väntan, explosionsdöd och begravningar. Otroligt bra film om misär.



4. Infödd soldat (orig. Indigènes, 2006)
Filmen om soldaterna som under andra världskriget värvades från Frankrikes kolonier i Afrika och slogs med en häpnadsväckande patriotism för ”sitt” land som de aldrig sett och som behandlar dem som skit. Handlingen går hand i hand med Saving Private Ryan, men jag kollar hellre på ”Vive la France” än ”God bless America”.



3. Okänd soldat (orig. Tuntematon Sotilas, 1955)
Också en väldigt realistisk film med mycket kyla, ångest och segervilja. Innehåller en rätt cool stridsscen där kameramannen tar en handhållen kamera och ur ”dokumentärperspektiv” filmar framryckningen. Rullen är från 1955 så man får se den med det i huvudet, men den är ruskigt bra för sin tid och är en riktig klassiker. Finns visserligen en version i färg från 80-talet, men den här är så mycket bättre. Känns dock som att man tappar lite om man inte är finländare, eftersom finlandiafaktorn är väldigt hög.



2. Stalingrad (1993)
Den tyska filmatiseringen av slaget om Stalingrad, där en miljon människor dog, är en av de mest realistiska (råa och brutala) krigsfilmerna som gjorts. Efter att du sett den här så märker du hur kass Enemy At The Gates är (om du inte redan insett det). Tittaren får hänga med ner i skyttegravarna och se hur allting sakta men säkert går käpprätt åt helvete.



1. Das Boot (1981)
Den här filmen visar vilken dålig kombination klaustrofobi och ovisshet kan vara. Fördelen med att se en film om andra världskriget som inte är amerikaniserad är att filmen visar upp de tyska soldaterna som riktiga människor, inte som ariska monster. Den är dessutom roligare än man kan tro.  Vissa kallar den långtråkig, jag kallar den tillräckligt lång för att kunna ge en realistisk syn på livet i en tysk u-båt. Om du ser 5-timmarsversionen kommer du tycka att 3 timmar är för kort.



/DN

Vad är krig bra för? De inspirerar i alla fall grymma filmer. Jag började lista mina favoritkrigsfilmer, men upptäckte snabbt att jag var tvungen att bryta ned listan i flera kategorier. Först ut är filmerna som skrivits till den stora massan.

5. Rädda Menige Ryan (orig. Saving Private Ryan, 1998)
Spielbergs brutala och realistiska öppningsscen där de amerikanska soldaterna stormar Omaha Beach i Normandie på dagen D är den kanske mest imponerande krigsscenen någonsin. Scenen är så realistisk att du kommer sitta i tv-soffan och ducka för kulorna. Tyvärr så tappar filmen rejält efter landstigningen i Normandie, och blir en orealistisk film där tyskarna målas upp som idioter (t ex fällan i slutet som stridsvagnarna blint rullar in i) och där de amerikanska soldaterna mest fokuserar på att dra tuffa skämt mitt i stridens hetta.


"I just got the wind knocked out of me"

4. Full Metal Jacket (1987)
En mörk film om hur soldater reagerar under hög press. Kubricks skräck-satiriska (anti)krigsfilm ger oss hans syn på hur militären förvandlar vanliga människor till mördarmaskiner. Första halvan på "boot camp" ägs helt och hållet av Gunnery Sergeant Hartman. När soldaterna sedan skeppas ut till Vietnam gör du dig själv en tjänst om du spolar tillbaka och ser första halvan igen.


Se 0.25–1.00

3. Black Hawk Down (2001)
Jag har inte sett något bättre om modern krigföring, med alla taktiska svårigheter den urbana miljön för med sig. Jag kan hålla med folk som säger att filmen visar upp en ganska vidrig människosyn (typ som att kalla den somaliska fienden för "skinnys"), men denna avhumanisering av fienden får ändå poäng för trovärdighet.
 


2. Letters From Iwo Jima (2006)
Vi har sett filmer där amerikaner slåss mot japaner. Vi har sett filmer som visar hur mycket stolthet och ära betyder för den japanska armén. Men vi har aldrig förr sett en Hollywood-film framställa den japanska fienden så human som här. Letters ska förstås helst ses i samband med (direkt efter) Flags Of Our Fathers – att se de strategiska besluten och de stora slagen från båda perspektiven är något vi inte är vana vid. Filmen visar det absurda motståndet från en stolt armé som är på väg mot en oundviklig död. Se särskilt den gripande scenen när en grupp soldater begår "ärofyllda" självmord med sina handgranater, en efter en. Horrific.



1. Apocalypse Now (1979)
De flesta av oss har inte känt lukten av napalm på morgonkvisten, men vi älskar ändå lukten eftersom den påminner oss om den här fantastiska filmen om en ensam mans resa genom det galna Vietnam. Det här så mycket mer än en krigsfilm – det är en psykologisk och filosofisk film om människans ondska. På sina håll överdriven, men filmen gör inget anspråk på att vara en korrekt skildring av Vietnamkriget (nej, man surfar inte i en hot zone). Ett av de mest oförglömliga sluten i filmhistorien.

Det kan lugnt sägas att Quentin Tarantino har en förmåga att skriva oförglömliga karaktärer och att rollfördela dem till precis rätt personer. Han har gjort ett stort avtryck i filmhistorien genom att släppa lös alla galna figurer i sitt huvud. Jag har försökt att i första hand bara bedöma karaktärerna, inte skådespelarinsatserna. Men självklart kan en bra prestation göra en karaktär bättre. Listan begränsas till att ta med max en karaktär per film.

5. Wayne Gale (Robert Downey Jr., "Natural Born Killers", 1994)
Jag kunde inte utelämna den blodtörstige journalisten som rycks med i Mickey och Mallory Knoxs busstreck tvärs över USA och skuggar varje steg de tar. Reportern för American Maniacs är kanske mest galen av alla.


"So tell me Mickey? Any regrets? I mean, three weeks, fifty people killed... not too cool Mickey."

"Oooh, that's a bingo!"

"Oh, you're ready to blow? I'm a mushroom cloud layin' motherfucker, motherfucker. Every time my fingers touch brain, I'm 'Super Fly T.N.T.', I'm 'The Guns of the Navarone'!"

/DN